Det primära syftet med denna sajt är att göra originaltexten till Swenske Ordsedher, eller Ordsaghor [Sw.Ords.] från 1604 lättillgängligare och mer användarvänlig för intresserade läsare av den äldsta tryckta svenska ordspråkslitteraturen genom tydligare paginering och numrering av ordspråken (1304 st.). Framför allt använde sig Grubb flitigt av Swenske Ordsedher till sin sextio år senare tryckta ordspråkssamling Penu proverbiale (1665). Via Penu proverbiale har dessa texter sedan traderats vidare genom i stort sett alla, namngivna eller anonyma, utgivare av svenska ordspråkssamlingar, såsom: Den svenska ordspråksboken [”innehållande 3160 ordspråk”] (1865), Ordspråk – Sanna språk [”6500 bevingade ord”] av G.A. L-n (1889), Svenska ordspråk [”omkring 7000”] av Fredrik Ström (1929), Ordspråk och talesätt [”drygt 8 000”] av Pelle Holm (1965), Ordspråk, ordstäv och talesätt [”drygt 2000”] av Gösta Åberg (1997).
Swenske Ordsedher trycktes för första gången i Stockhlom år 1604 av Anund Olufson utan att uppgifter om namn på redaktör eller utgivare angavs – Jöran Sahlgren skriver (1961, s. 162) att han ”har gissat på att Johannes Bureus varit arbetets upphovsman” – eller från vilka källor materialet hämtats. Många av ordspråken har sina ursprung i den allmänna europeiska ordspråksskatten med rötter i den latinsk-grekiska kultursfären, men också i den medeltida tysk-franska ordspråkstraditionen. Nya upplagor av Swenske Orsedher lär ha kommit ut åren 1610 och 1621 (enl. Sahlgren 1961, s. 162); dessa två upplagor har dock inte gått att spåra genom Kungliga bibliotekets olika söksystem (LIBRIS, m.fl.). Den sista upplagan av Swenske Ordsedher utkom 1636 i en ny version, denna gång tryckt av Ignatius Meurer under titeln Swenske ordspråk, eller Ordsaghor. Denna upplaga utmärker sig främst genom en ”moderniserad” och mer enhetlig stavning samt korrigeringar av stavfel / tryckfel i första upplagan (1610 och 1621 års upplagor har jag alltså inte haft möjlighet att kollationera). Den första och sista upplagan stämmer i övrigt väl överens; för jämförelse mellan dessa båda upplagor, se → 1604 / 1636.
Ordsedh återfinns redan i det fornsvenska ordförrådet med betydelsen ”talesätt” → FLD ⇒ ”ordhsidher” och definieras i SAOB som ett ”ett gängse eller ofta brukat uttryck; allmänt talesätt; särsk.: ordspråk” → SAOB. Ordsagha, som är en utvidgning av substantivet ”saga” till verbet ”säga”, ägde i fornsvenskan grundbetydelse av ”1) det som säges, yttrande, utsaga; 3) ordspråk” FLD ⇒ sagha; samma grundbetydelse har ordet i nyare tids svenska → SAOB och definieras i SAOB som ett ”stående eller allmänt uttryck eller talesätt” och anges som synonym till ”ordsed” → SAOB; både ”ordsed” och ”ordsaga” har i senare nysvenska fallit ur bruk och ersatts av ”ordspråk”.
I förhållande till ”ordsaga” förefaller ”ordsed” i äldre tider ha haft en starkare rättslig innebörd och tangera gränsen till informell, icke-lagfäst lag, något som Olavus Petrus ville motverka, när han i sina Domareregler (ca. 1540) framhåller att: ”Ordsedher bör ingom hielpa. Thet är, Jngen kan hielpa sigh ther medh, at han segher monga så göra som han giordt haffuer, effter thet finnes wara emoot laghen. Allmennelighe Ordsedher brukas offta för almenneligh lagh […].” (Domareregler , i: Samlade Skrifter utg. av Bengt Hesselman, vol. 4, Sthlm 1917, s. 304).
Eftersom många av de texter som ingår i Swenske Ordsedher har hämtats från äldre källor, främst från en medeltida östnordisk ordspråkssamling, från Olavus Petri Domareregler, men även från svenska landskapslagar m.fl., så har jag funnit det önskvärt att komplettera Sw. Ords. med motsvarande passager ur dessa och andra källor; när Grubb kan bidra med att belysa något ordspråk har även hans tolkning citerats.
Texterna i denna återutgivning av Swenske Ordsedher kommer successivt att kompletteras med fler ordförklaringar, kommentarer till formlära, innehållsliga aspekter, m.m. Eftersom ortografin varierar mycket i denna textsamling liksom i alla äldre texter – ett och samma ord kan t. ex. stavas på olika sätt i samma mening, såsom ”ho”, ”hoo”, så finns möjlighet för den som undrar huruvida ett avskrivningsfel föreligger eller ej att själv verifiera avskrivningen här direkt: 1604 / 1636.
När det gäller den fornsvenska versionen av den medeltida östnordiska texten har jag i första hand förlitat mig på Inger Lindells utgåva från 2011, som är fritt tillgänglig för nedladdning från förlaget Acta academiae regiae Gustavi Adolphi, nr 114: En medeltida ordspråkssamling på fornsvenska. Denna fornsvenska version av en förmodad gemensam fornnordisk ordspråkssamling anses ha överförts på 1450-talet till fornsvenska via främst Peder Låles forndanska text och föreligger nedtecknad i ”Palmskiöldska handskriften nr. 405” som finns bevarad i Uppsala Universitetsbibliotek (Andersson 1967, sp. 679). Den utkom i tryck för första gången 1840 genom Henrik Reuterdahls försorg och är försedd med en förteckning över ”Mindre wanliga swenska ord …” (s. 131-148) samt ”Mindre wanliga latinska ord …” (s. 149-154); lite mer än femtio år senare utgavs den på nytt, denna gång i en mer genomarbetad textkritisk version, av Axel Kock och Carl af Petersens (1894), s. 137-250. Numreringen mellan dessa tre utgåvor varierar något sinsemellan, men det totala antalet är detsamma, näml. 1110 stycken. Här kan en en jämförelse göras mellan de tre utgåvornas återgivning av ordspråk #1 ⇒ Jämförelse mellan de tre versionerna
De forndanska citaten – ”Låle-citaten” – är hämtade från A. Kock – C. af Petersens (1894), s. 1-136. Låle-texten och den fornsvenska texten återfinns i vol. I av Östnordiska och latinska medeltidsordspråk. Texter med inledning. København 1889-1894 – observera att INLEDNING omfattar sidorna 1-250 och att sidnumreringen därpå börjar om med sida 1 för de medeltida texterna! Peder Låles ordspråkssamling anses ha tillkommit på 1300-talet och ”det ursprungligaste skiktet i samlingen går antagligen tillbaks till ca. 1350” (Kjær 1967, sp. 677) men förelåg inte i tryck förrän 1506 i sin helhet, varför den fornsvenska versionen i allmänhet uppvisar äldre språkformer än den genom trycket 1506 och 1508 allmänt spridda forndanska versionen. Namnet Peder Låle tycks ha fungerat som ett samlingsnamn för medeltida forndanska ordspråk och sentenser och man vet i stort sett ingenting väsentligt om Låle som historisk person. (Kjær 1967, sp. 677)
Swenske Ordsedher har återutgivits en gång tidigare, nämligen 1956 av Jöran Sahlgren i Svenska folkböcker, band 8, s. 173-306, som SVENSKE ORDSEDER ELLER ORDSAGOR med en moderniserad men något arkaiserande stavning och således ej autentisk och svarande mot originalet.
FÖRKORTNINGAR & LITTERATUR
FLD – Fornsvensk Lexikalisk Databas
Låle (1300-talet) – Peder Låles ordspråk. Forndanska och latinska ordspråk.
Peder Låles samling efter 1506 års upplaga med avvikande läsarter
ur upplagorna 1508 och 1514, utgivna av Axel Kock och Carl af Petersens.
København 1889-1894.
SAOB – Svenska Akademiens Ordbok
YFSv (ca. 1450 ) – En medeltida ordspråkssamling på fornsvenska, utgiven av Inger Lindell. Uppsala 2011. (ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI CXIV)
* * * * * *
Andersson [1967], Thorsten: Ordsprog. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reformationstid 12. Malmö 1967.
Grubb [1665], Christoph L.: PENU PROVERBIALE Dhet är : Ett ymnigt förrådh aff allehanda
Gambla och Nyia Swenska Ordseeder och Lährespråk. Deels genom långlig Observation antecknade; Dels aff Latinen* och Tyskan vthsökte, och til Swänskan lämpade: Medh en kort explication för dhe enfaldigas skul : Sampt medhängde Sententier och Verilogier; Så och richtige Concordantier Ordspråken emillan. Ad marginem någre Skrifftens rum**
införde, som medh Ordspråken synes hafwa någon lijkheet. Wår Swänska nation
(förmodeligen) til tiänst och behagh sammanskriffne Aff Christoph: L. Grubb.
Tryckt i Linköping aff Daniel Kämpe. Åhr 1665.
*latinen: latinet → SAOB
**rum: bibelställe → SAOB ⇒ nr. 20)
Hansen [1991], Aage: Om Peder Laales danske ordsprog. Udg. Merete K. Jorgensen & Iver Kjær. København 1991. (Det Kongelige Danske Videnskabernes Selskab. Historisk-filosofiske meddelelser 62.)
Kjær [1967], Iver: Ordsprog. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reformationstid 12. Malmö 1967.
Kock [1894], Axel & Carl af Petersens, 1889-94: Östnordiska och latinska medeltidsordspråk.
Peder Låles ordspråk och en motsvarande svensk samling 1. Texter med inledning. København 1889-94.
Kock [1892], Axel: Östnordiska och latinska medeltidsordspråk. Peder Låles ordspråk och en motsvarande svensk samling. 2. Kommentar. Köpenhamn 1891-92.
Reuterdahl [1840], Henrik: Gamla ordspråk på latin och swenska, efter en Upsala-handskrift utgifne och med glosarier försedde af D:r H. Reuterdahl. Lund 1840.
Sahlgren [1956], Jöran: Swenske Ordsedher eller Ordsaghor (1604), utgiven av Jöran Sahlgren
i Svenska folkböcker, band 8, 1956, s. 173-306, som SVENSKE ORDSEDER ELLER ORDSAGOR (med moderniserad men något arkaiserande stavning).
Sahlgren [1961], Jöran: Swenske ordsedher. Några anmärkningar. Saga & Sed 1960. Uppsala 1961.
Sköldberg [2014], Emma: Arvet efter Grubb. Om struktur och innehåll i svenska ordspråkssamlingar genom tiderna. I: L.-E. Edlund & B. af Klintberg (red.) Aspekter på ordspråk. Föredrag vid ett symposium i Uppsala 27-28 april 2011, sid. 121-143. Uppsala 2014.
Widbäck [ca. 2015], A.: Ordspråk och deras användning.
(ibg.uu.se/digitalAssets/347/c_347400-l_3-k_ordspra-k-och-deras-anva-ndning)
[ort & årtal saknas]
Swenske ordsedher, eller ordsagor (1604) 